Responsarbetet är centralt i min undervisning. Det är också något som jag har förbättrat och utvecklat avsevärt de senaste tre åren. Mina husgudar har under den processen varit Dylan William, Christian Lundahl och Anders Jönsson. Det formativa synsätten ger finfina resultat!
MIna sjuor har nu gjort sin första muntliga framställning. De fick välja mellan hyllningstal, tacktal eller festtal. Talet skulle vara en minut. Det jag la mest fokus på vid detta första tillfälle var: 1 – att våga stå framför en grupp, 2 – inledning och avslutning. När vi skriver brukar jag ofta skapa en mall eller stödstruktur (som bl.a. Svanelid talar om) i form av rutor. I detta fallet då en ruta för vardera inledning, huvudtext och avslutning. Mallen har de i sin första planering av texten. Jag visade också klassen vilka aspekter som ingår i bedömningen, dvs. en konkretisering av kunskapskraven. Detta visar jag i matrisform. Denna matris kan de ha med sig i processen som en slags ”checklista”.
Inför redovisningen var det febril aktivitet. Jag valde att inte fokusera på kamratrespons den här gången men uppmanade ändå till att de provredovisade för varandra. Vilket de flesta gjorde! När de sedan redovisade (inget krav att göra det inför hela klassen, men alla utom en gjorde det) hade jag till varje talare utsett en elev i klassen som skulle lyssna och titta extra uppmärksamt och efteråt berätta för talaren vad den gjort bra och dessutom ge ett tips. Syftet vid denna första redovisning var som sagt bland annat att våga, både att tala inför andra och att ge muntlig feedback till någon. Av mig fick de en skriftlig bedömning i form av den konkretiserade matrisen jag nämnde ovan.
Nästa steg är att hålla ett tvåminuterstal som ska vara ett argumenterande tal. Nu är det fokus på argument, struktur och språk. Vi har naturligtvis pratat om argumentation, sett film, kört dilemmaövningar i grupp och pratat om olika slags argument, osv. Till sin hjälp har de nu en ny mall (något förenklad klassisk struktur med inledning, tes, tre argument, motargument och lösning/avslut) samt sin bedömning av det första talet så att de vet vad de ska tänka på. Här är vi just precis nu.
Eleverna ska skriva sina tal och öva. Sedan ska de filma sitt framförande via Quicktime. Filmerna ska de använda för att ge varandra kamratrespons. Det kommer då bli ett par aspekter som de kommer att fokusera på. Sen blir det bearbetning och framförande. Eleverna har själva varit med och diskuterat fram hur mycket tid de behöver för att lyckas med uppgiften (det är för övrigt något jag nästan alltid gör).
Nu när jag skrivit ner allt detta inser jag hur mycket vi egentligen har hunnit med. Men vad jag också insåg idag, mitt under lektionen, är att eleverna arbetar med en ganska komplicerad uppgift för att vara i år 7. Och det funkar! Det var nästan rysvarning på lektionen idag. Eleverna samarbetar, använder begrepp på rätt sätt, ställer fantastiska frågor och är allmänt pigga och glada. Man blir lycklig!
Men för att återgå till det här med respons. Matrisen de fick efter första talet används av eleverna och den är viktig för dem. ”Jag behöver ha den för jag vill se vad jag ska utveckla”, som en elev så idag. Förut brukade jag ge eleverna en rätt så utvecklad kommentar vid slutet av projektet. Men vad hjälper det att få en kommentar i stil med ”tänk på att variera ditt ordförråd och tänk på ha en tydligare avslutning” när man inte har en chans att rätta till det? Nu får de respons mitt i processen som de kan använda direkt i en ny uppgift. Det är väl feedforward?
/Hanna
Hanna Fjeld 