Formativ planering – eller detaljplaneringens omöjlighet.

Hur gör du när du planerar? Är du en sån som gör du en grovplanering över läsåret som du följer sisådär eftersom du ofta får feeling och hoppar på nya idéer, vilket gör att du i juni inser att du inte hann med allt du hade tänkt? Eller planerar du varje lektion in i minsta detalj och ser ”oförutsedda händelser” som friluftsdagar eller studiebesök som dina värsta fiender eftersom de totalförstör din uttänka plan? Det finns säkert alla varianter där ute. De flesta befinner sig säkert någonstans mittemellan de två ytterligheterna ovan.

En sak funderar jag över. Ibland får jag syn på väldigt detaljerade planeringar som sträcker sig över kanske en hel termin. Det kan stå exakta sidor som ska läsas eller arbetas med varje lektion, eller läxor för 20 veckor framåt. Bedömningstillfällen (prov) kan stå utmärkta, ibland också det som ska läsas till varje tillfälle. Det är alltså en exakt lektionsplanering för en hel termin. Hur är det möjligt att planera så detaljerat för så lång tid? Det verkar inte finnas något utrymme för spontanitet – eller önskemål från eleverna. Överhuvudtaget tycker jag personligen att en sådan planering utstrålar tråkighet.

Men tråkigt eller ej, jag funderar nog främst på hur en lärare som planerar på det viset undervisar. Troligtvis utgår läraren inte från ett formativt arbetssätt.

En formativ arbetsprocess innebär att jag ofta ”kollar av” var i lärprocessen eleverna befinner sig. Utifrån de tecken jag ser bestämmer jag sig för åt vilket håll jag ska gå. Om vi till exempel arbetar med att skriva en krönika i svenskan och jag märker att eleverna inte har tillägnat sig tillräcklig kunskap av genren för att kunna skriva egen krönika så stannar jag upp och försöker åtgärda det. Kanske läser vi fler exempeltexter tillsammans eller så skriver vi en gemensam text i klassen. Det finns ju ingen vits att gå vidare i undervisningen om eleverna inte hänger med. Som bilden visar ovan görs det i en formativ arbetsprocess flera stopp/avcheckningar innan den summativa bedömningen. För att använda en orienteringsmetafor: man behöver stanna upp och passa kartan flera gånger under loppet innan man når målet. De formativa stoppen behöver inte vara så märkvärdiga; det kan handla om korta textbesök, exit tickets, diskussion kring begrepp eller de frågor som jag får av eleverna. Just frågor avslöjar ganska mycket om hur undervisningen har landat hos eleverna.

Den summativa bedömningen, det kan vara ett traditionellt salsprov, en inlämning, en presentation, eller vad som helst, är förutom ett bedömningstillfälle också ett möjlighet för formativ fundering. Utifrån elevernas resultat behöver jag lägga upp en plan för hur vi ska gå vidare. Ibland märker jag att eleverna behöver mer träning, ibland är jag nöjd och då går vi vidare med nästa steg.

För att återgå till det här med den hyperplanerade terminsplaneringen igen. Om läraren planerar på sådant vis finns det väl inga möjligheter för formativa förändringar? Det innebär väl egentligen att läraren har förutbestämt rutten på orienteringskartan och inte viker av från den oavsett vad som händer under loppet: ån ska passeras även om den svämmat över, mossen ska springas runt även om den torkat upp så det går att gena. Inte kan det väl bli ett optimalt resultat på det loppet? Om tiden för lärandet redan är bestämt utgår den läraren ifrån att alla elever lär sig samma sak på samma tid. Det finns väl också en överhängande risk att läraren inte har tillräcklig koll på elevernas lärprocess och när tiden är kommen för summativ avstämning så är det aningen sent att åtgärda det som eleven kanske har missat. Om läraren dessutom resonerar som så att eleverna är ovilliga, lata eller kanske till och med dumma när de inte lyckas på provet istället för att se resultatet som ett kvitto på den egna undervisningen, är det nog svårt att att nå goda resultat. Visst finns det många olika orsaker till att elever inte presterar vid bedömningstillfällen, men om man väljer att inte analysera sin egen roll (alltså kvaliteten på undervisningen) i det hela så tycker jag att man är helt fel ute.

Själv visar jag bara väldigt enkla planeringar för mina elever. Egentligen handlar det bara om vissa områden som kommer tillbaka under åren på olika vis. På så vis målar jag inte in mig i ett hörn om något tar längre eller kortare tid än planerat och det finns möjligheter för eleverna att komma med idéer och önskemål. Den längsta period som jag kan detaljplanera för är nog två veckor och då måste jag ändå rumstera om ganska ofta. Det betyder inte att jag inte har en tanke på termins-/läsårs-/treårsplaneringen, bara att den är flexibel och utformas formativt. Hur gör du?

/Hanna

Textbesök som responsmetod

Mina 7:or är just nu inne i en skrivperiod; de jobbar med att skriva sagor i engelskan. Eleverna skriver i var sitt Google Docs-dokument som jag har distribuerat via Doctopus och GClassFolders (du kan läsa mer om det i ett annat inlägg HÄR). Detta innebär att jag har en snygg sammanställning med länkar till allas texter i ett kalkylark och behöver inte leta efter varje elevs dokument.

En annan stor fördel med Google Drive, som jag tror att många lärare redan har upptäckt, är att jag och eleven delar dokument vilket gör att jag när som helst under lektionen kan besöka deras texter. Jag kallar detta för att göra textbesök. När lektionen kommit igång och alla har kommit in i sitt skrivande ställer jag mig vid min dator och besöker elevernas texter. Jag kommenterar, ställer frågor och markerar sånt som eleven behöver uppmärksamma på något vis. Ibland har vi en konversation kring texten och skrivandet.

I Google Drive kan jag också se om någon elev har fastnat (eller sysselsätter sig med nåt annat frestande på datorn) eftersom tid sedan senaste revidering alltid visas (detta syns också i sammanställningen i kalkylarket). Då kan jag kommentera eller fråga hur det går.

Fördelarna med detta är att det lägrar sig ett stort ”skrivarlugn” i klassrummet. Jag hinner titta på allas texter utan att störa genom att gå omkring eller prata. Dessutom upplever jag att elever som sällan frågar om hjälp har lättare att skriva en fråga i dokumentet. De elever som behöver mycket hjälp kan få det ”i smyg” utan att någon annan behöver veta (det finns ju elever som är känsliga för sådant).

Naturligtvis alternerar jag textbesöken med traditionell rundvandring och jag hjälper så klart eleverna på det vanliga viset också. Inget slår väl egentligen öga-mot-öga-samtalet? Men jag gillar att använda mig att flera olika metoder.

Jag behöver väl knappt nämna den formativa vinningen med att titta in i själva skrivprocessen? Jag har koll på att alla är på väg mot rätt håll och kan vid behov stanna upp arbetet för att klara ut svårigheter och problem som jag ser att eleverna stöter på. Deras slutprodukter är aldrig någon överraskning. Det formativa arbetssättet är ingalunda nytt för mig men med digitala verktyg och textbesök blir det så mycket lättare.

/Hanna

Lässtrategier i engelska- ett lektionsupplägg.

Häromdagen provade jag ett nytt lektionsupplägg i engelskan med år 7. Jag kom på det lite av en slump dagen innan och hade inte så mycket tid att planera i detalj men ibland är det bara att tuta och köra ändå- blir det magplask så blir det.

Vi jobbar just nu med att läsa. Jag hade tre syften med dagens lektion: 1) testa ett nytt IKT-verktyg 2) visa eleverna hur fredagens läsprov kan komma att se ut och 3) få eleverna att inse vilka lässtrategier som de kan ta användning av när de läser. Så här gjorde vi:

Först fick eleverna göra ett kort lästest. Testet är hämtat från Skolverkets diagnosmaterial i engelska 7-9 och heter ”Conversations”. Det är tio korta dialoger där en fråga ställs och eleven ska sedan välja det bästa svaret till frågan. Det är kryssfrågor med fyra alternativ till varje fråga. Testet är relativt lätt för årskurs 7.

Sedan gick vi igenom fråga för fråga. Jag lade upp en frågaställning via www.mentimeter.com (What’s your answer?) där eleverna kunde fylla i vilket svarsalternativ de valt. Svaren presenterade jag sedan anonymt via projektorn. Svaren sammanställs i ett tydligt stolpdiagram. På förhand hade jag valt ut några frågor som vi fördjupade oss i och sedan diskuterade vi de frågor som några i klassen svarat fel på.

Ett exempel:

When are you leaving?
A. Last tuesday, I think.
B. I’m leaving home.
C. Next week, I hope.
D. In the North of Europe.

Här kom eleverna fram till att det är viktigt att ha koll på frågeordet. Om man inte vet vad det betyder eller slarvläser det som where eller what så kan svaret lätt bli fel. Ytterligare en risk för felläsning ger ordet leaving som kan förväxlas med living och då kanske eleven väljer alternativ D istället för det rätta svaret C. Har man inte koll på tempus så finns risken att alternativ A väljs. Tillsammans lyckades vi klura ut det mesta, ibland gick jag in och visade på svårigheterna.

Förutom att rösta via Mentimeter kan eleverna också skriva korta frisvar på max 14o tecken till en vald frågeställning. Jag gav klasserna uppmaningen att skriva ner tips till sig själva och klassen på vad de ska tänka på när gör sitt läsprov på fredag. När alla var klara tittade vi på vad de hade skrivit. Detta blev  ju ett ypperligt tillfälle för mig att checka av vad eleverna har tagit med sig från lektionen. Några exempel på vad som kom upp är: tänka på tidsböjningarna (tempus), läsa frågorna noggrant, inte ha så bråttom, vara noga med frågeorden, läsa igenom alla svarsalternativ, läsa igenom sina svar i slutet…osv. En tillfredsställande läsning helt klart.

Det allra sista vi gjorde var att jag lät eleverna bedöma huruvida lektionen hade varit en bra lektion. Gav den dem något? Var det ett roligt sätt att jobba på? De fick sätta betyg från 1-5, där 5 var det högsta. Glädjande nog gav 87% av eleverna i mina två klasser lektionen en 4:a eller 5:a. Det betyder att jag kommer att göra detta igen.

Det enda som var mindre bra var att tiden, 40 minuter, var rätt så tajt. Det jag ska ändra på till nästa gång är att plocka ut de uppgifter där olika lässtrategier behövs. I flera av uppgifterna återkom samma typ av svårigheter.

I morgon är det dags för läsprov och jag tror att de är lite bättre förberedda tack vare just den här lektionen. Håller tummarna!

/Hanna

PS. Det ska sägas att detta inte är den enda förberedelse vi gjort inför provet. Vi har läst boken ”Flipped” och arbetat med den på olika sätt också. I fall någon undrar… DS.

Buffert med beställningar.

Är det något man lärt sig efter alla år som lärare är att dagarna rinner iväg i maj och juni. Förutom lediga helgdagar är det friluftsdagar, skolresor och studiedagar som äter upp tiden. Många är de vårterminer då jag stått i slutet av maj med stora ögon och sagt till mig själv ”Vad hände nu? Jag hinner ju inte bli klar med det jag tänkt!”. Då har jag ”lappat och lagat” så gott jag kunnat för att få till allt det sista, jagat elever, minskat mina lektionsambitioner, suttit uppe halva nätterna och bedömt och så vidare.  Det har inte känts varken vettigt eller hälsosamt.

Men de senaste vårterminerna har sett lite annorlunda ut. Jag har varit noga med att planera in extra bufferttid. Den så kallade ”ordinarie planeringen” är färdig i mitten av maj, sedan väntar beställningslektioner. Det är min fantastiska kollega AnnaKarin som började med det här med beställningar. Jag brukar göra så här:

1. Jag bedömer klart sista uppgiften vi arbetar med.
2. Eleverna får ut en matris där de kan se hur de ligger till i ämnet.
3. Jag gör en beställning från eleven utifrån hur elevens matris ser ut. Till exempel kan det vara så att någon elev har missat någon uppgift, då skapar jag en individuell uppgift som är helt ny, eller så låter jag eleven komplettera en gammal uppgift.
4. Eller så kan eleven göra en beställning från mig om det är något område som eleven vill utveckla/förbättra. Detta gör eleven i samråd med mig, vi diskuterar hur uppgiften ska se ut och vilka ramar (typ tid) som ska gälla. Syftet med beställningarna ska var tydliga: träna/utveckla eller primärt en summativ bedömning?
5. Om både jag och eleven är nöjda med hur det ser ut i matrisen kan eleven få arbeta med valfritt arbete (inom ämnet), det kan till exempel handla om att skriva fri berättelse, läsa valfri bok, och så vidare.

Jag upplever att eleverna verkligen uppskattar att inte stressa in i mål. De får vara delaktiga i beställningarna och motivationen brukar vara ganska hög ända in i det sista. Och för min egen del känns det jättebra: jag har bättre kontroll på tiden och varje elev får ytterligare en chans att förbättra just det som den behöver. Win-win! 🙂

Skriva med stöd.

Något som jag har tyckt har fungerat mycket väl är när jag låter eleverna använda sig av olika stödstrukturer i sitt skrivande. Det som jag menar med stödstrukturer är alltså en slags mall där eleven direkt kan skriva in sin planering av texten innan den bearbetas.

Om vi tar det här med att skriva novell som exempel. Precis som tidigare läser vi olika sorters noveller och diskuterar språk och form. Vi går igenom de drag som är typiska för novellen, t.ex. in-medias-res, knorr på slutet, få beskrivningar, etc. Med det är när jag kommit så här långt i undervisningen som mallen kommer in. Det är för att få en konkret uppfattning om byggstenarna som behövs för att skapa en novell som mallen presenteras. (Här finns ett exempel som jag har använt när vi skrivit novell med parallellhandling.). Jag låter eleverna skriva en träningsnovell (förvillande likt träningsoverall 😉 ) tillsammans med en kompis. Denna övning brukar vara uppskattad och bidra till en glad och uppsluppen stämning i klassrummet. Novellerna läses upp i tvärgrupper. Också uppskattat!

Sedan är det dags för eleverna att ta sig an sin egen, individuella skrivuppgift. I detta läget görs också ett formativt stopp (som du kan läsa om i ett tidigare inlägg) med repetition och eventuellt diskussion kring svårigheter gällande träningsnovellen.

Mina erfarenheter säger mig att eleverna mycket lättare förstår strukturen för till exempel en novell med parallellhandling på det här sättet. Träningsuppgiften, där de kunnat processa skrivandet tillsammans med en kompis, ger dem lite större självförtroende eftersom de redan har klarat av uppgiften en gång. Sägas ska väl också att eleverna kan välja om de vill använda mallen eller inte när de skriver sin egna novell.

Vi har testat liknande mallar för andra genrer, till exempel krönika och argumenterande tal. Och det funkar bra! Min förhoppning är att de kan se byggstenarna framför sig, att de hittar en strategi och att de får ett gott stöd i sitt skrivande.

/Hanna

Formativt stopp: att passa kartan.

Ett formativt förhållningssätt till undervisningen borde vara en självklarhet. Själv blev jag varse om det formativa perspektivet i och med Borås Stads satsning på Bedömning för lärande som inleddes för några år sedan. Som jag skrivit på annat ställe i bloggen är Dylan Wiliam och Christian Lundahl några som inspirerat mig och mina kollegor. Läs gärna Inside the Black Box av Wiliam eller Bedömning för lärande av Lundahl om du vill sätta in dig i tankarna ytterligare. Kort sagt så handlar formativ bedömning om att eleverna ska veta:

• Var befinner jag mig (i förhållande till målen)?
• Vart ska (vill) jag?
• Hur ska jag ta mig dit?

För att lyckas väl med detta så behöver man ibland göra formativa stopp i sin undervisning. Formativa stopp innebär att man tar ett steg tillbaka från arbetet och funderar över just de frågorna som jag punktade upp ovan. Man kan jämföra det med hur en orienterare behöver stanna upp och passa kartan under sitt träningspass. Passar man bara kartan en gång i början av loppet och sedan aldrig mer finns det ju en överhängande risk att man inte hamnar där man vill.

Hur ofta dessa pauser behöver göras beror på grupp, vad man arbetar med och en mängd andra faktorer så klart. Men det behöver göras någon eller några gånger under processens gång. Om det inte görs är det möjligt att eleven arbetar på i fel riktning, precis som orienteraren, och i värsta fall upptäcks det först när det är dags för redovisning. Ett tråkigt uppvaknande som också brukar följas av frustration eftersom tiden är ute och det kanske inte finns något att göra åt uppgiften.

Alltså är mitt tips att lägga en liten stund då och då på att fånga in gruppen och tillsammans med dem reflektera över arbetet. Repetera: Vad är uppgiften? Vad är viktigt att tänka på? Hur bör vi gå vidare? Vilka strategier ska vi använda? Dessutom är det bra att ta upp eventuella svårigheter som eleverna stött på under arbetets gång och tillsammans hitta lösningar på dessa.

Jag upplever att eleverna, förutom att lyckas bättre med sina uppgifter, känner att de har koll på läget när jag har använt mig av formativa stopp. Och det är väl dessutom så att man är rätt nöjd och glad om man själv har kontroll?

/Hanna

Förena nytta med nöje.

Om det nu råkar segla in några läsare som inte känner till Det digitala skollyftet, som kanske är en av de största anledningarna till att jag startade upp bloggen, så är det väl bäst att jag förklarar lite mer om vad det är. Det digitala skollyftet är en ”kurs”, eller kanske mer en rörelse, av och för pedagoger. Den är helt digital och frivillig, dvs. du väljer själv hur mycket du vill delta och vad du vill delta med. Det finns inga tvång eller måsten (skönt!). Det digitala skollyftets syfte är att bidra till det kollegiala lärandet (främst då kanske med kollegor på andra ställen i Sverige än på just din egen skola), att främja skolutveckling samt utveckla det digitala kunnandet bland lärare. Fint va?! Om du vill läsa mer eller anmäla dig kan du göra det på http://www.digitalaskollyftet.se/.

Jag har i veckan funderat över det här med mitt mål med det digitala skollyftet. Jag tänker att jag ska förena nytta med nöje. Med det menar jag att det är smart att börja där man är. Alltså har jag försökt definiera vad jag behöver just nu. Vad är nästa steg i att utveckla min undervisning? Vad har jag gått och tänk att jag borde göra men inte fått gjort? Det är kanske läge att ta tag i det just nu. Att få ändan ur den berömda vagnen?

Så blir det således.

Igår började jag med att lägga upp ett dokument per elev på Google Docs. Detta dokument har jag delat med respektive elev. Här tänker jag att jag min formativa feedback ska finnas. Det känns väldigt angeläget att eleverna när som helst kan läsa mina tips och idéer. Hur många gånger har man inte suttit och slitit med kommentarer som eleven sen har läst och sen lika fort glömt bort? (Ja, nu var det i och för sig ett tag sen jag gjorde det). Nu kan de när de påbörjar t.ex. ett nytt skrivprojekt gå in och kika i i sitt dokument och påminna sig om vad de ska tänka på. På så vis borde startsträckan bli kortare? Att låta eleven äga sin feedback är således mitt första mål (som jag nu har påbörjat!).

Mer då? Jag har påbörjat en klassblogg för var och en av mina sjuor. Dessa skulle jag vilja komma igång med ordentligt. Tänker att eleverna ska blogga där och berätta om skolan, ämnena och sig själva med föräldrarna som läsare. Min ambition är ju så klart att omdefiniera lärandet, att inte 1:1 ska stanna vid att datorn är enbart en skrivmaskin, utan att det eleverna arbetar med i skolan blir ”på riktigt”.

Sen så är jag naturligtvis nyfiken på flippat klassrum (har inte testat alls), Google Apps (vad finns det egentligen där?), det allra bästa digitala mindmap-verktyget (vilket är det?) och massa annat. Jag vill ha tips på spännande upplägg i svenska och engelska också, gärna med digitala verktyg inblandade. I gengäld kan jag ge bort tips om hur du arbetar formativt i klassrummet, roliga och fungerande lektionsupplägg samt förslag på hur du systematiskt kan följa upp resultaten i dina grupper. Det är jag rätt bra på.

Over and out!

/Hanna

Professionellt lärande.

Händelserik dag. Har varit på samtalsträff arrangerad av Utvecklingsenheten i Borås Stad. Ämnet var det professionella lärandet och diskussionen utgick från Helen Timperleys bok Det professionella lärandets inneboende kraft. När jag har tid (när det nu blir) kommer jag definitivt läsa mer ur den boken.

Eftersom vi i Borås sedan en tid tillbaka arbetar väldigt strukturerat med BFL, bedömning för lärande, utgick diskussionerna från detta. Hur når vårt lärande som pedagoger ut till eleverna och vilka effekter får det? Hur ser man/mäter man effekterna? Hur går man vidare? Vad behövs får att gå från tanke till handling? Vi kom bland annat fram till att ett prestigelöst, kollegialt lärande är oerhört viktigt för att nå framgång, vilket i längden leder till en förändrad undervisning och förändrade resultat. En närvarande och tydlig rektor behövs. Och tid! Framför allt tid. Att utvecklas är att processa idéer och det måste få ta sin tid. En riktigt givande konferens.

I morgon får jag finbesök på morgonlektionen av vår stadsdelschef som är på studiebesök. Eleverna arbetar med egna Fantasy Festivals på engelskan och det råder febril aktivitet. Hoppas att han tycker att det verkar vara kul att gå i min klass.

/Hanna

Att arbeta med respons – att blicka framåt

Responsarbetet är centralt i min undervisning. Det är också något som jag har förbättrat och utvecklat avsevärt de senaste tre åren. Mina husgudar har under den processen varit Dylan William, Christian Lundahl och Anders Jönsson. Det formativa synsätten ger finfina resultat!

MIna sjuor har nu gjort sin första muntliga framställning. De fick välja mellan hyllningstal, tacktal eller festtal. Talet skulle vara en minut. Det jag la mest fokus på vid detta första tillfälle var: 1 – att våga stå framför en grupp, 2 – inledning och avslutning. När vi skriver brukar jag ofta skapa en mall eller stödstruktur (som bl.a. Svanelid talar om) i form av rutor. I detta fallet då en ruta för vardera inledning, huvudtext och avslutning. Mallen har de i sin första planering av texten. Jag visade också klassen vilka aspekter som ingår i bedömningen, dvs. en konkretisering av kunskapskraven. Detta visar jag i matrisform. Denna matris kan de ha med sig i processen som en slags ”checklista”.

Inför redovisningen var det febril aktivitet. Jag valde att inte fokusera på kamratrespons den här gången men uppmanade ändå till att de provredovisade för varandra. Vilket de flesta gjorde! När de sedan redovisade (inget krav att göra det inför hela klassen, men alla utom en gjorde det) hade jag till varje talare utsett en elev i klassen som skulle lyssna och titta extra uppmärksamt och efteråt berätta för talaren vad den gjort bra och dessutom ge ett tips. Syftet vid denna första redovisning var som sagt bland annat att våga, både att tala inför andra och att ge muntlig feedback till någon. Av mig fick de en skriftlig bedömning i form av den konkretiserade matrisen jag nämnde ovan.

Nästa steg är att hålla ett tvåminuterstal som ska vara ett argumenterande tal. Nu är det fokus på argument, struktur och språk. Vi har naturligtvis pratat om argumentation, sett film, kört dilemmaövningar i grupp och pratat om olika slags argument, osv. Till sin hjälp har de nu en ny mall (något förenklad klassisk struktur med inledning, tes, tre argument, motargument och lösning/avslut) samt sin bedömning av det första talet så att de vet vad de ska tänka på. Här är vi just precis nu.

Eleverna ska skriva sina tal och öva. Sedan ska de filma sitt framförande via Quicktime. Filmerna ska de använda för att ge varandra kamratrespons. Det kommer då bli ett par aspekter som de kommer att fokusera på. Sen blir det bearbetning och framförande. Eleverna har själva varit med och diskuterat fram hur mycket tid de behöver för att lyckas med uppgiften (det är för övrigt något jag nästan alltid gör).

Nu när jag skrivit ner allt detta inser jag hur mycket vi egentligen har hunnit med. Men vad jag också insåg idag, mitt under lektionen, är att eleverna arbetar med en ganska komplicerad uppgift för att vara i år 7. Och det funkar! Det var nästan rysvarning på lektionen idag. Eleverna samarbetar, använder begrepp på rätt sätt, ställer fantastiska frågor och är allmänt pigga och glada. Man blir lycklig!

Men för att återgå till det här med respons. Matrisen de fick efter första talet används av eleverna och den är viktig för dem. ”Jag behöver ha den för jag vill se vad jag ska utveckla”, som en elev så idag. Förut brukade jag ge eleverna en rätt så utvecklad kommentar vid slutet av projektet. Men vad hjälper det att få en kommentar i stil med ”tänk på att variera ditt ordförråd och tänk på ha en tydligare avslutning” när man inte har en chans att rätta till det? Nu får de respons mitt i processen som de kan använda direkt i en ny uppgift. Det är väl feedforward?

/Hanna

Så var det det här med mål…

Det är viktigt med mål, och framför allt delmål. Detta är något jag pratar om ständigt och jämt med mina elever. Men vad ska jag ha för mål med det Digitala skollyftet?

Jag jobbar redan mycket med formativ bedömning. Nyligen började jag med namnstickor istället för handuppräckning, något som har fallit mycket väl ut. Förutom att jag glömmer att ta med mig stickorna ibland då… Jag vet att det finns appar och sånt men så länge det inte finns något program som kan hjälpa mig på datorn (finns det något sånt, nån?) så kör jag analogt med laminerade namnstickor.

Namnstickorna ledde till ett bra samtal om vilka som får utrymme i klassrummet. En elev frågade om det inte kunde bli så att samma person fick ordet hela tiden. Mitt svar på det var: ”Så är det väl redan? Vissa får alltid prata, eller?”. Många i klassen nickade instämmande. Jag har bett klassen påminna mig om stickorna och det gör de! Det tar ett tag att införa nya principer i klassrummet, helt klart!

När det gäller IKT så prövar jag mig fram med nya verktyg i små mängder. Ofta testar jag nya saker på bara en eller två elever åt gången. Det är ett tips från mig: börja i liten skala. Eleven man testar blir ofta väldigt stolt över att just hen får den stora äran att prova. Det är en bonus.

Mitt senaste test var enkäter i Google Drive, så oerhört fiffigt. Nu kan jag lätt göra snabba utvärderingar av undervisningen och få allt sammanställt och klart. Dessutom kan jag direkt efter utvärderingen diskutera resultatet med klassen, medan utvärderingen är, så att säga, levande.

Så vad är då mitt mål? Tja, ingen aning ännu. Förhoppningsvis kan jag få lite idéer av er andra. Mitt första delmål är i alla fall avklarat: att starta bloggen och aktivt börja delta i det digitala skollyftet.

/Hanna