Är det värt det?

Det finns dagar då man undrar om det är värt det. Om alla timmar som jag lägger ner i tanken, på promenaden, i soffan, i bilen, vid min arbetsplats och i salen verkligen spelar roll. Ibland kommer dagar då jag definitivt vill kasta in handduken och göra något annat. Lärarjobbet är ett slitjobb många gånger!

Det finns en enkel anledning till att jag för det mesta slår de här tankarna ur hågen rätt så fort. En sak som får mig att förstå vilken ynnest jag har som har det jobb jag har. Eleverna – de fantastiska ungdomarna som jag får möjligheten att möta, lära känna och vara med att utveckla under tre år. Det är helt enkelt grymt att få umgås med dessa tonåringar hela dagarna. De är glada, nyfikna, roliga – ja, kanske inte hela tiden men oftast. Det är inte många lektioner som inte bjuder på ett skratt eller två. Givetvis finns det tuffa dagar när kommunikationen inte funkar, då trötthet, irritation eller brist på motivation gör sig påmind i klassrummet, men det är ju naturligt när man arbetar med människor.

Som lärare har jag möjligheten att få möta och forma framtida generationer. Det är stort. Det är ett tungt ansvar som vilar på oss inom lärarkåren. För det mesta ser jag mitt jobb som världens bästa jobb!

Men åter till inledningen, till tanken på att byta jobb och bransch. Tyvärr är det då att  jag ofta möter andra lärare som också tänker som jag, att lärarjobbet är för slitigt, inte värt det – ett arbete där man alltför ofta kämpar i motvind – och inte ens får vettigt betalt. Många duktiga, engagerade lärare (och rektorer) lämnar yrket just för att de inser att de visioner och ambitioner de har för eleverna, skolan och sitt eget personliga arbetsliv inte går att genomföra i praktiken. Av flera anledningar. Arbetsgivaren borde inse det allvarliga i detta, att de riskerar att förlora en stor grupp kunniga, drivna pedagoger – och det kan ske fort. De borde gå till botten när det gäller att ta reda på vad det är som gör att många lämnar läraryrket, eller funderar på att lämna det, trots att det är världens bästa jobb. Det är ju inte direkt så att lärarutbildningen är den mest eftertraktade för tillfället, och just därför är det extremt angeläget för arbetsgivaren att behålla de goda pedagoger de har!

Till sist en inbjudan till politiker i min stad: hjärtligt välkommen att besöka mig i min verksamhet för att få en fördjupad förståelse för lärares vardag, vilka möjligheter och svårigheter vi möter i vårt arbete. Jag tar mer än gärna emot dig en dag eller två. Välkommen!

/Hanna

 

Nationella proven – en fortbildningsmöjlighet.

I år ska alla svensklärare på 7-9 vara med och bedöma de muntliga nationella proven i svenska. Efter diskussioner förra våren bestämde vi oss för att alla svensklärare ska hjälpas åt med bedömningen av NP varje år oavsett om man undervisar i år 9 eller ej. Jag vet att det ser väldigt olika ut på skolor runt om i Sverige. En del har hjälpts åt i ämneslaget i många år, andra kör uppdelat och enskilt. Personligen har jag lobbat för gemensamt ansvar ett tag. Det finns mycket att vinna på att hjälpas åt:

– Sambedömning främjar den kollegiala diskussionen och bidrar till en mer rättsäker bedömning.
– Tidsvinst i och med att vi kan genomföra det muntliga provet på en dag istället för två.
– Tidsvinst gällande bedömningen, stor skillnad om två bedömer 125 elever eller om vi alla sex hjälps åt.
– Att sätta sig in i NP varje år bidrar till att varje enskild lärare aktualiserar kvaliteter och nivåer.

Dessutom är det ju mycket roligare! Jag undervisar inte alls i år 9 i år men jag ser verkligen fram emot att få vara med och lyssna på diskussionerna. OCH har jag fått den bästa rollen: jag ska gå runt bland de olika grupperna och vara medbedömare. Ska bli fantastiskt spännande och kul att få sambedöma med de andra.

Det pratas ofta om vinningen med centralt rättade NP och visst, det hade frigjort mycket tid för oss lärare samtidigt som bedömningen (kanske) hade blivit mer rättvis. Vad man inte tänker på är att NP kan vara till stor nytta för oss lärare om vi får möjligheten att jobba tillsammans med planering, genomförande och bedömning. Flera på min arbetsplats skulle hålla med mig när jag säger att de nationella proven och diskussionerna som följer med dessa är den bästa fortbildningen.

Smolket i bägaren är tiden. Den lilla extra tid som vi får lägga på bedömningen räcker inte på långa vägar, speciellt inte när det gäller svenskämnet. Vid en mätning jag gjorde för något år sedan tog det runt 26 timmar att bedöma 30 elevers NP i svenska. Om man inte får tid avsatt för detta är det en enorm arbetsbörda under vårterminen eftersom övrig undervisning samt medföljande planering och bedömning fortgår ”som vanligt”. NP läggs uppå det övriga arbetet. Visst, man kan ju planera så att man har mindre att göra under några veckor medan man sysslar med NP men vad som händer är bara att bedömning flyttas fram och läggs på hög. Lösningen är att frigöra tid för oss lärare att samverka – med hjälp av det statsbidrag som kommunen får för just detta ändamål (Är dock pengar som försvinner in i det kommunala svarta hålet. Men det är en annan historia…).

Nåja. Jag ser i alla fall fram emot att träffa niorna på onsdag. Jag ser fram emot att diskutera bedömning med mina kollegor. Ja, jag ser faktiskt fram emot de nationella proven. 🙂

/Hanna

Förstelärare eller fritidsstuderande?

Ibland är skolans värld bra paradoxal. Jag har som bekant en förstelärartjänst. En förstelärares arbetsuppgifter ska till största del bestå av undervisning, naturligt nog. I tillägg till detta så ges exempel på vad en förstelärare i Borås Stad kan få för arbetsuppgifter:

• Utveckla undervisningen på den egna skolan eller på andra skolor i Borås Stad
• Hålla sig ajour med forskning och initiera pedagogiska diskussioner
• Auskultation och handledning i undervisningssituationer
• Verka som samtalsparter och handledare

Väldigt spännande saker! Allt detta har jag gjort det senaste halvåret. Jag har genomfört ett mindre utvecklingsarbete på min skola bestående av intervjuer, observationer och dokumenterat det i form av en rapport. Jag har läst flera relativt nyutkomna böcker och avhandlingar som handlar om praxisnära forskning kring pedagogiskt arbete (se lista nedan) som jag har diskuterat med andra. Jag har tagit del av andras utvecklingsarbeten och diskuterat dem med andra. Jag har i utvecklingsarbetet till viss del agerat som handledare och samtalspartner. Förutom detta har jag påbörjat ett nytt stadieövergripande samarbete med kollegan som ingick i utvecklingsarbetet. Det låter väl fantastiskt?!

Det intressanta är detta arbete inte har varit en del av min förstelärartjäntst. Det har varit rena fritidsstudier på frivillig basis via Masterprogrammet i pedagogiskt arbete på Borås Högskola som har bidragit till jag har genomfört det som jag beskrivit ovan. Förutom studierna på 50% har jag arbetat som vanligt 100% på min skola.  Borås Stad har inte skjutit till varken inläsningstid eller nedsättning i tjänst för att genomföra studierna. På sin höjd får jag några kronor till litteratur. Vad de däremot får är nya, fräscha forskningsrön in i verksamheten, en fortbildad förstelärare och utveckling av sin skola. Gratis. Bra deal!

Tänk om arbetsgivaren kunde se kopplingen mellan karriärstjänsterna och högskolan! Det verkar som om de inte alls är medvetna om att det finns en. Det som de vill att förstelärare ska göra är ju precis det som högskolans utbildning handlar om. Dessutom flaggar kommunen för lektorstjänster som ska kunna gå att söka. Hur ska man kunna söka en sådan när man inte har någon chans i världen att utbilda sig till den nivån om man inte tar tjänstledigt i si och så många år? Varför inte stötta lärares lust till vidareutbildning samtidigt som det gynnar det egna verksamheten på det sätt som de själva önskar? Jag tycker att det är aningen korkat rent ut sagt.

För min del skulle 25% nedsättning i tjänsten till studierna kanske räcka för att klara av programmet som sträcker sig över 8 terminer. Ytterligare 10% kunde jag lägga på att praktiskt omsätta de nya kunskaperna i skolans utvecklingsarbete, inom ämnet eller allmändidaktiskt. Jag hade fortfarande undervisat 65% av min arbetstid; det praktiska lärarjobbet hade fortfarande varit min primära sysselsättning. Det hade varit en spännande lösning för mig. Tyvärr tror jag att detta arrangemanget inte kommer att bli verklighet- jag lär få fortsätta att vara både förstelärare OCH fritidsstuderande.

/Hanna

PS! Om någon som läser känner till någon kommun som har ett aktivt samarbete mellan skola och akademi så är jag intresserad av hur det ser ut. Hör av dig! DS.

Förteckning över kurslitteratur från Masterprogrammet i pedagogiskt arbete, rekommenderar först och främst Jensen och Rönnerman om du är intresserad av förkovring:

Dimenäs, Jörgen (Red.) (2007). Lära till lärare. Att utveckla läraryrket, vetenskapligt förhållningssätt
och vetenskaplig metodik. Stockholm: Liber.

Happstadius, Eva-Lena (2010). Skolutvecklingsuppdrag i matematik. En studie om tre skolors matematiksatsning
2010. Masteruppsats framlagd vid Institutionen för Pedagogik, Högskolan i Borås

Jensen, Mikael (2012). Kommunikation i klassrummet. Lund: Studentlitteratur

Kemmis, Stephen (2009). Action research as a practice-based practice. Educational Action Research,
vol. 17, no. 3, s. 463-474

Rönnerman, Karin (red.) (2012). Aktionsforskning i praktiken: förskola och skola på vetenskaplig
grund. Lund: Studentlitteratur

Strömberg, Marianne (2010). De första sex åren: en studie av fyra lärares professionella utveckling
med en yrkeslivshistorisk ingång. Diss. Borås/Göteborg: Högskolan i Borås/Göteborgs universitet,
2010.

Troman, Geoff (2000). Teacher Stress in the Low-Trust Society. British Journal of Sociology of
Education, vol. 21, no. 3

Tyrén, Lena (2013). ”Vi får ju inte riktigt förutsättningarna för att genomföra det som vi vill”:
en studie om lärares möjligheter och hinder till förändring och förbättring i praktiken. Diss. Göteborg:
Göteborgs universitet, 2013