Tankar i maj.

Maj är en komplicerad tid. Sommaren är här- i princip. Det är grönt, skönt och varmt. Men som lärare hinner man inte uppleva underbara maj, tyvärr.

Maj är turbomånaden. Det är nu allting ska hända. Prov och inlämningar ska fixas, betyg matas in, nationella prov ska skrivas in, sorteras och arkiveras, nya sjuor ska träffas, niornas fest ska fixas, grillkväll med kollegorna ska genomföras, böcker ska in, salar och skåp ska städas ur. Och allt detta i 26-gradig värme (ja, det är sant, vi har mätt i vårt arbetsrum). Alla är stressade, pressade och på tårna. Det finns överhuvudtaget inget utrymme för felsteg eller oförutsedda händelser- då exploderar det. Eleverna är trötta eller uppspelta. Niorna är många fall nervösa och spända inför att sluta på sin trygga arbetsplats och gå vidare till något nytt och okänt. Ja, det är verkligen extra turboeffekt nu i slutet av vårterminen.

Samtidigt som jag räknar ner till avslutet och semestern som hägrar där borta om några veckor så kan jag inte låta bli att snegla mot hösten och det som komma skall. Jag tycker om att få börja om. När ett läsår ligger som en tom duk framför mig och jag kan få börja fylla den med innehåll. Jag tycker om att få göra nytt, både från grunden och att få använda det jag tidigare gjort med mina elever och göra det bättre.

Problemet just nu är att jag har FÖR många idéer och projekt på gång. Även om jag gärna skulle vilja genomföra dem alla så vet jag att det inte kommer att gå- jag skulle inte orka helt enkelt. Men allt måste inte bytas ut eller göras om. Vissa saker måste få ligga kvar som andningshål, vilopauser.

Ett sådant är till exempel att under några veckor arbeta i läroboken i engelska (som jag alltså använder väldigt lite i undervisningen för övrigt). Då jobbar vi traditionellt med text och glosor. Elverna får själva välja text efter svårighetsgrad men hela klassen arbetar med samma uppgifter.  Både eleverna och jag tycker att det är skönt att få jobba med denna ”enkla” uppgift: jag behöver inte vara så värst kreativ och eleverna vet precis vad de ska göra (”uppgift 1, sen uppgift 2”, osv.). I svenskan lägger jag ibland in en läsvecka där eleverna får lustläsa valfri bok. Då har jag chans att komma ikapp med bedömning och planering. Ett hett tips om du undervisar i samma ämnen som jag.

Men innan jag börjar skissa för mycket på de nya uppgifter jag skulle vilja sätta i verket nästa år (till exempel talasomTED, Spoken Word, Brev till samhället, bokprojekt à la Sandgärdskolan) så behöver jag överleva de resterande dagarna, avrunda och sedan vila upp mig ordentligt. Först då orkar jag leverera ett helt läsår.

/Hanna

 

Lässtrategier i engelska- ett lektionsupplägg.

Häromdagen provade jag ett nytt lektionsupplägg i engelskan med år 7. Jag kom på det lite av en slump dagen innan och hade inte så mycket tid att planera i detalj men ibland är det bara att tuta och köra ändå- blir det magplask så blir det.

Vi jobbar just nu med att läsa. Jag hade tre syften med dagens lektion: 1) testa ett nytt IKT-verktyg 2) visa eleverna hur fredagens läsprov kan komma att se ut och 3) få eleverna att inse vilka lässtrategier som de kan ta användning av när de läser. Så här gjorde vi:

Först fick eleverna göra ett kort lästest. Testet är hämtat från Skolverkets diagnosmaterial i engelska 7-9 och heter ”Conversations”. Det är tio korta dialoger där en fråga ställs och eleven ska sedan välja det bästa svaret till frågan. Det är kryssfrågor med fyra alternativ till varje fråga. Testet är relativt lätt för årskurs 7.

Sedan gick vi igenom fråga för fråga. Jag lade upp en frågaställning via www.mentimeter.com (What’s your answer?) där eleverna kunde fylla i vilket svarsalternativ de valt. Svaren presenterade jag sedan anonymt via projektorn. Svaren sammanställs i ett tydligt stolpdiagram. På förhand hade jag valt ut några frågor som vi fördjupade oss i och sedan diskuterade vi de frågor som några i klassen svarat fel på.

Ett exempel:

When are you leaving?
A. Last tuesday, I think.
B. I’m leaving home.
C. Next week, I hope.
D. In the North of Europe.

Här kom eleverna fram till att det är viktigt att ha koll på frågeordet. Om man inte vet vad det betyder eller slarvläser det som where eller what så kan svaret lätt bli fel. Ytterligare en risk för felläsning ger ordet leaving som kan förväxlas med living och då kanske eleven väljer alternativ D istället för det rätta svaret C. Har man inte koll på tempus så finns risken att alternativ A väljs. Tillsammans lyckades vi klura ut det mesta, ibland gick jag in och visade på svårigheterna.

Förutom att rösta via Mentimeter kan eleverna också skriva korta frisvar på max 14o tecken till en vald frågeställning. Jag gav klasserna uppmaningen att skriva ner tips till sig själva och klassen på vad de ska tänka på när gör sitt läsprov på fredag. När alla var klara tittade vi på vad de hade skrivit. Detta blev  ju ett ypperligt tillfälle för mig att checka av vad eleverna har tagit med sig från lektionen. Några exempel på vad som kom upp är: tänka på tidsböjningarna (tempus), läsa frågorna noggrant, inte ha så bråttom, vara noga med frågeorden, läsa igenom alla svarsalternativ, läsa igenom sina svar i slutet…osv. En tillfredsställande läsning helt klart.

Det allra sista vi gjorde var att jag lät eleverna bedöma huruvida lektionen hade varit en bra lektion. Gav den dem något? Var det ett roligt sätt att jobba på? De fick sätta betyg från 1-5, där 5 var det högsta. Glädjande nog gav 87% av eleverna i mina två klasser lektionen en 4:a eller 5:a. Det betyder att jag kommer att göra detta igen.

Det enda som var mindre bra var att tiden, 40 minuter, var rätt så tajt. Det jag ska ändra på till nästa gång är att plocka ut de uppgifter där olika lässtrategier behövs. I flera av uppgifterna återkom samma typ av svårigheter.

I morgon är det dags för läsprov och jag tror att de är lite bättre förberedda tack vare just den här lektionen. Håller tummarna!

/Hanna

PS. Det ska sägas att detta inte är den enda förberedelse vi gjort inför provet. Vi har läst boken ”Flipped” och arbetat med den på olika sätt också. I fall någon undrar… DS.

Buffert med beställningar.

Är det något man lärt sig efter alla år som lärare är att dagarna rinner iväg i maj och juni. Förutom lediga helgdagar är det friluftsdagar, skolresor och studiedagar som äter upp tiden. Många är de vårterminer då jag stått i slutet av maj med stora ögon och sagt till mig själv ”Vad hände nu? Jag hinner ju inte bli klar med det jag tänkt!”. Då har jag ”lappat och lagat” så gott jag kunnat för att få till allt det sista, jagat elever, minskat mina lektionsambitioner, suttit uppe halva nätterna och bedömt och så vidare.  Det har inte känts varken vettigt eller hälsosamt.

Men de senaste vårterminerna har sett lite annorlunda ut. Jag har varit noga med att planera in extra bufferttid. Den så kallade ”ordinarie planeringen” är färdig i mitten av maj, sedan väntar beställningslektioner. Det är min fantastiska kollega AnnaKarin som började med det här med beställningar. Jag brukar göra så här:

1. Jag bedömer klart sista uppgiften vi arbetar med.
2. Eleverna får ut en matris där de kan se hur de ligger till i ämnet.
3. Jag gör en beställning från eleven utifrån hur elevens matris ser ut. Till exempel kan det vara så att någon elev har missat någon uppgift, då skapar jag en individuell uppgift som är helt ny, eller så låter jag eleven komplettera en gammal uppgift.
4. Eller så kan eleven göra en beställning från mig om det är något område som eleven vill utveckla/förbättra. Detta gör eleven i samråd med mig, vi diskuterar hur uppgiften ska se ut och vilka ramar (typ tid) som ska gälla. Syftet med beställningarna ska var tydliga: träna/utveckla eller primärt en summativ bedömning?
5. Om både jag och eleven är nöjda med hur det ser ut i matrisen kan eleven få arbeta med valfritt arbete (inom ämnet), det kan till exempel handla om att skriva fri berättelse, läsa valfri bok, och så vidare.

Jag upplever att eleverna verkligen uppskattar att inte stressa in i mål. De får vara delaktiga i beställningarna och motivationen brukar vara ganska hög ända in i det sista. Och för min egen del känns det jättebra: jag har bättre kontroll på tiden och varje elev får ytterligare en chans att förbättra just det som den behöver. Win-win! 🙂

Bedömning + lärande = sant?

Igår träffade jag min nya idol, Gudrun Erickson från Göteborgs universitet. Gudrun Erickson är bland annat docent i bedömningspedagogik och har ett förflutet som språklärare. Och igår var hon hos oss i Borås och pratade bedömning. Hon bjöd på en föreläsning som inte bara var intressant och tankeväckande utan också väldigt rolig och underhållande. Just det blev jag imponerad av, att kunna prata om något så torrt (i mångas ögon, inte i mina dock) och ändå få publiken att skratta. Tiden fullkomligt flög iväg. Hädanefter är hon en av mina förebilder!

Men vad sa hon då om bedömning? Ja, bland annat att vi lärare alltid måste ha de ”stora frågorna” i bakhuvudet för att undvika ”slentrianbedömning”:
Varför ska jag bedöma detta?
Vad är det som ska bedömas?
När ska det bedömas?
Hur då?
Vem ska göra vad?
OCH viktigast av allt: vad gör jag med resultatet? Hur går vi vidare i lärandet? Så att det inte bara blir en summativ avstämning.

Vidare pratade hon om hur lärande – undervisning – bedömning hänger ihop, enligt följande:

• Bra undervisning befrämjar bra lärande
• Bra undervisning kräver bra bedömning
• Bra undervisning och bra bedömning är inte detsamma men har ett antal gemensamma drag, t.ex. relevans, bredd, tydlighet, lyhördhet, rättivsa, ansvar, respekt, samverkan

OCH

• Bra undervisning/verksamhet och bra bedömning har samma mål: Bra utveckling och lärande!

Jag tänker att det därför är extra viktigt att vi utgår från de ovanstående frågorna så att vår undervisning blir genomtänkt och formativ. Förhoppningsvis finns det inte så många lärare som bara gör saker med eleverna utan eftertanke och mening, men det är alltid bra att bli påmind om vikten av att planera och organisera för eleverna och deras lärande. Då blir det bra!

Något som jag har försökt tänka mycket på under de senaste tiden är att särskilja bedömning med feedback. Att låta träning vara träning och låta bedömningstillfällena komma med jämna mellanrum. Gudrun Erickson hade ett så bra citat för att förtydliga vad som händer om vi bedömer HELA tiden: ”life turns into one long never-ending test for the learner and a bureaucratic nightmare for the teacher” (fick tyvärr inte med mig ursprungskällan). Inte konstigt att vi alla blir stressade om vi arbetar så här. Som Erickson sa: ”eleverna måste få fri tid att bara lära sig”.

Därför försöker jag skapa träningsperioder där vi alla hjälps åt med att lära oss. Man får samarbeta och diskutera tillsammans. Man får definitivt göra fel. Sedan kommer bedömningstillfällen. Vad som är vad behöver vara tydligt för eleverna (och för en själv så klart). Vi behöver komma till den punkt då lärandet blir viktigare än bedömningen.

Denna visa kvinna från Göteborgs universitet sa massor av fler klokheter och jag råder dig/er till att försöka få lyssna till henne någon gång. Ett sant nöje!

 

Föräldramötet – ett möte med mervärde?

Föräldramötet. Hur gör man det till ett effektiv och givande möte mellan skola, pedagoger och föräldrar? Hur får man föräldrarna att gå ifrån mötet med nya idéer och tankar, lite klokare, lite mer intresserade av skolan och det vi gör där? Och framför allt: hur får man föräldrarna att ta sig tid att komma överhuvudtaget?

Om vi börjar med den sista frågan så verkar det som om de flesta skolor har samma problem: alltför få föräldrar dyker upp på föräldramötet. Det verkar som om trenden är att ju yngre barnen är desto fler föräldrar kommer på föräldramötena. Första mötet inför högstadiet i år 6 är det nästan mangrann uppslutning, medan i år 9 sitter det kanske 9-10 stycken i bänkarna.

Vad är det som gör att det är mindre intressant att veta vad ens 15-åring möter i skolan än vad ens 7-åring har byggt på någon temadag? Tänker man kanske att jag har ju varit med på så många möten nu. Jag vet vad det kommer att handla om? Eller, min tonåring är så stor nu, jag behöver inte ha koll på skolan längre? Oavsett så är signalerna föräldrarna sänder om de vid varje tillfälle uteblir från mötena att skolan inte är viktig – eller intressant. Kanske borde det vara som viktigast att gå på mötena i högstadiet då ungdomarna så sakteliga vill klippa navelsträngen, tycker föräldrarna lägger sig i och vill vara i fred? Det är kanske då det är som viktigast att ha koll på vad som händer i skolan så att man kan backa upp sin unge?

Visst, det är föräldrarnas ansvar att ta sig till mötena men det åligger oss i skolan att skapa förutsättningarna för ett givande möte. Vi måste fundera över vilket syfte vi tycker att mötena ska ha. Vi måste göra dem intressanta och förse dem med ett mervärde: det ska vara spännande att gå till föräldramötet! Tänk om föräldrarna till våra elever skulle se fram emot terminens föräldramöte istället för att se det (i värsta fall) som ett nödvändigt ont. Hur kan vi komma dit?

Följande tips har jag att komma med för att skapa ett givande möte:

1. Utlys föräldramötet i god tid. Respektera att alla behöver tid att planera in aktiviteter i sin vardag. Denna enkla lilla punkt har jag tyvärr misslyckats med flera gånger 😦
2. Information som ska delges kan oftast delges digitalt. Använd inte den dyrbara gemensamma tiden till att informera. Det är slöseri.
3. Håll tiden. Börja och, framför allt, avsluta enligt planen. Återigen, respektera allas (inklusive din egen) tid.
4. När du diskuterar styrdokument, kursplaner, betyg, och så vidare, gör det konkret för föräldrarna genom att låta eleverna visa upp vad de har åstadkommit och utgå sedan från detta. Mina elever har t.ex. visat serier och filmer och hållit argumenterande tal. Andra exempel från min arbetsplats är att visa upp solstolar komponerade under slöjdtid eller broar byggda under tekniklektionerna. Jag älskar att prata om BFL, betyg, betygssystem, matriser och mina ämnen men jag tror faktiskt inte att föräldrarna är lika intresserade av att lyssna på alla detaljer. Kort, koncist, konkret ska det vara.
5. Ett alternativ är att hålla ett event, till exempel en vernissage, där eleverna visar upp sitt arbete och du själv kan mingla runt med föräldrarna. Den informella miljön gör att fler frågor dyker upp från föräldrarna. Sedan kan man avsluta eventet med ett kortare föräldramöte. Min erfarenhet är att de flesta föräldrar kommer till tillställningen och majoriteten stannar även på mötet efteråt.
6. Låt det finnas utrymme för föräldrarna att få prata om sådant som är aktuellt för deras barn just då. Det kan vara skönt att få prata med andra i samma situation och höra deras åsikter. Det kan kanske handla om hur mycket skärmtid man bör tillåta i år 7 eller läggtider. En del anser nog att den här typen av diskussioner inte ska vara skolans ansvar att initiera och jag håller delvis med. Vi är ju inga föräldracoacher. Men om föräldrarna i en klass lär känna varandra så kan de kanske också känna stöd från varandra i de diskussioner som ofrånkomligt uppstår i ett tonårshem. Trygga, tydliga föräldrar borde förhoppningsvis generera trygga barn och ungdomar. Och det vinner vi ju alla på.

Men riktigt bra föräldramöten blir det bara om det är en prioriterad skolutvecklingsfråga. Jag tror att varje skola behöver lägga upp en strategisk plan för vad som ska tas upp/diskuteras vid varje möte så att alla föräldrar, oavsett i vilken klass deras barn går, kan ta del av samma innehåll. Detta är också en trygghet för oss pedagoger, att det finns en genomtänkt tanke och en riktning för våra möten. Varje enskild lärare (arbetslag) ska inte behöva uppfinna hjulet varje termin. Då tror jag att risken är stor att mötet kan bli både innehållslöst och ineffektivt. ”Har vi inga punkter? Vi måste ha punkter! Låt oss hitta på något att prata om!”

Spännande möten med föräldrar som handlar om skola, lärande och våra barn och ungdomar – hur får vi till det? Det är väl ändå inte ett mission impossible?! Jag är väldigt intresserad av hur ni andra gör på era skolor för att få till riktigt bra möten. Dela gärna med er av era bästa föräldramötestips! Själv har jag en outvecklad idé om IKT-workshops som jag gärna vill utveckla framöver…

/Hanna