Formativt stopp: att passa kartan.

Ett formativt förhållningssätt till undervisningen borde vara en självklarhet. Själv blev jag varse om det formativa perspektivet i och med Borås Stads satsning på Bedömning för lärande som inleddes för några år sedan. Som jag skrivit på annat ställe i bloggen är Dylan Wiliam och Christian Lundahl några som inspirerat mig och mina kollegor. Läs gärna Inside the Black Box av Wiliam eller Bedömning för lärande av Lundahl om du vill sätta in dig i tankarna ytterligare. Kort sagt så handlar formativ bedömning om att eleverna ska veta:

• Var befinner jag mig (i förhållande till målen)?
• Vart ska (vill) jag?
• Hur ska jag ta mig dit?

För att lyckas väl med detta så behöver man ibland göra formativa stopp i sin undervisning. Formativa stopp innebär att man tar ett steg tillbaka från arbetet och funderar över just de frågorna som jag punktade upp ovan. Man kan jämföra det med hur en orienterare behöver stanna upp och passa kartan under sitt träningspass. Passar man bara kartan en gång i början av loppet och sedan aldrig mer finns det ju en överhängande risk att man inte hamnar där man vill.

Hur ofta dessa pauser behöver göras beror på grupp, vad man arbetar med och en mängd andra faktorer så klart. Men det behöver göras någon eller några gånger under processens gång. Om det inte görs är det möjligt att eleven arbetar på i fel riktning, precis som orienteraren, och i värsta fall upptäcks det först när det är dags för redovisning. Ett tråkigt uppvaknande som också brukar följas av frustration eftersom tiden är ute och det kanske inte finns något att göra åt uppgiften.

Alltså är mitt tips att lägga en liten stund då och då på att fånga in gruppen och tillsammans med dem reflektera över arbetet. Repetera: Vad är uppgiften? Vad är viktigt att tänka på? Hur bör vi gå vidare? Vilka strategier ska vi använda? Dessutom är det bra att ta upp eventuella svårigheter som eleverna stött på under arbetets gång och tillsammans hitta lösningar på dessa.

Jag upplever att eleverna, förutom att lyckas bättre med sina uppgifter, känner att de har koll på läget när jag har använt mig av formativa stopp. Och det är väl dessutom så att man är rätt nöjd och glad om man själv har kontroll?

/Hanna

Att arbeta med respons – att blicka framåt

Responsarbetet är centralt i min undervisning. Det är också något som jag har förbättrat och utvecklat avsevärt de senaste tre åren. Mina husgudar har under den processen varit Dylan William, Christian Lundahl och Anders Jönsson. Det formativa synsätten ger finfina resultat!

MIna sjuor har nu gjort sin första muntliga framställning. De fick välja mellan hyllningstal, tacktal eller festtal. Talet skulle vara en minut. Det jag la mest fokus på vid detta första tillfälle var: 1 – att våga stå framför en grupp, 2 – inledning och avslutning. När vi skriver brukar jag ofta skapa en mall eller stödstruktur (som bl.a. Svanelid talar om) i form av rutor. I detta fallet då en ruta för vardera inledning, huvudtext och avslutning. Mallen har de i sin första planering av texten. Jag visade också klassen vilka aspekter som ingår i bedömningen, dvs. en konkretisering av kunskapskraven. Detta visar jag i matrisform. Denna matris kan de ha med sig i processen som en slags ”checklista”.

Inför redovisningen var det febril aktivitet. Jag valde att inte fokusera på kamratrespons den här gången men uppmanade ändå till att de provredovisade för varandra. Vilket de flesta gjorde! När de sedan redovisade (inget krav att göra det inför hela klassen, men alla utom en gjorde det) hade jag till varje talare utsett en elev i klassen som skulle lyssna och titta extra uppmärksamt och efteråt berätta för talaren vad den gjort bra och dessutom ge ett tips. Syftet vid denna första redovisning var som sagt bland annat att våga, både att tala inför andra och att ge muntlig feedback till någon. Av mig fick de en skriftlig bedömning i form av den konkretiserade matrisen jag nämnde ovan.

Nästa steg är att hålla ett tvåminuterstal som ska vara ett argumenterande tal. Nu är det fokus på argument, struktur och språk. Vi har naturligtvis pratat om argumentation, sett film, kört dilemmaövningar i grupp och pratat om olika slags argument, osv. Till sin hjälp har de nu en ny mall (något förenklad klassisk struktur med inledning, tes, tre argument, motargument och lösning/avslut) samt sin bedömning av det första talet så att de vet vad de ska tänka på. Här är vi just precis nu.

Eleverna ska skriva sina tal och öva. Sedan ska de filma sitt framförande via Quicktime. Filmerna ska de använda för att ge varandra kamratrespons. Det kommer då bli ett par aspekter som de kommer att fokusera på. Sen blir det bearbetning och framförande. Eleverna har själva varit med och diskuterat fram hur mycket tid de behöver för att lyckas med uppgiften (det är för övrigt något jag nästan alltid gör).

Nu när jag skrivit ner allt detta inser jag hur mycket vi egentligen har hunnit med. Men vad jag också insåg idag, mitt under lektionen, är att eleverna arbetar med en ganska komplicerad uppgift för att vara i år 7. Och det funkar! Det var nästan rysvarning på lektionen idag. Eleverna samarbetar, använder begrepp på rätt sätt, ställer fantastiska frågor och är allmänt pigga och glada. Man blir lycklig!

Men för att återgå till det här med respons. Matrisen de fick efter första talet används av eleverna och den är viktig för dem. ”Jag behöver ha den för jag vill se vad jag ska utveckla”, som en elev så idag. Förut brukade jag ge eleverna en rätt så utvecklad kommentar vid slutet av projektet. Men vad hjälper det att få en kommentar i stil med ”tänk på att variera ditt ordförråd och tänk på ha en tydligare avslutning” när man inte har en chans att rätta till det? Nu får de respons mitt i processen som de kan använda direkt i en ny uppgift. Det är väl feedforward?

/Hanna