Formativ planering – eller detaljplaneringens omöjlighet.

Hur gör du när du planerar? Är du en sån som gör du en grovplanering över läsåret som du följer sisådär eftersom du ofta får feeling och hoppar på nya idéer, vilket gör att du i juni inser att du inte hann med allt du hade tänkt? Eller planerar du varje lektion in i minsta detalj och ser ”oförutsedda händelser” som friluftsdagar eller studiebesök som dina värsta fiender eftersom de totalförstör din uttänka plan? Det finns säkert alla varianter där ute. De flesta befinner sig säkert någonstans mittemellan de två ytterligheterna ovan.

En sak funderar jag över. Ibland får jag syn på väldigt detaljerade planeringar som sträcker sig över kanske en hel termin. Det kan stå exakta sidor som ska läsas eller arbetas med varje lektion, eller läxor för 20 veckor framåt. Bedömningstillfällen (prov) kan stå utmärkta, ibland också det som ska läsas till varje tillfälle. Det är alltså en exakt lektionsplanering för en hel termin. Hur är det möjligt att planera så detaljerat för så lång tid? Det verkar inte finnas något utrymme för spontanitet – eller önskemål från eleverna. Överhuvudtaget tycker jag personligen att en sådan planering utstrålar tråkighet.

Men tråkigt eller ej, jag funderar nog främst på hur en lärare som planerar på det viset undervisar. Troligtvis utgår läraren inte från ett formativt arbetssätt.

En formativ arbetsprocess innebär att jag ofta ”kollar av” var i lärprocessen eleverna befinner sig. Utifrån de tecken jag ser bestämmer jag sig för åt vilket håll jag ska gå. Om vi till exempel arbetar med att skriva en krönika i svenskan och jag märker att eleverna inte har tillägnat sig tillräcklig kunskap av genren för att kunna skriva egen krönika så stannar jag upp och försöker åtgärda det. Kanske läser vi fler exempeltexter tillsammans eller så skriver vi en gemensam text i klassen. Det finns ju ingen vits att gå vidare i undervisningen om eleverna inte hänger med. Som bilden visar ovan görs det i en formativ arbetsprocess flera stopp/avcheckningar innan den summativa bedömningen. För att använda en orienteringsmetafor: man behöver stanna upp och passa kartan flera gånger under loppet innan man når målet. De formativa stoppen behöver inte vara så märkvärdiga; det kan handla om korta textbesök, exit tickets, diskussion kring begrepp eller de frågor som jag får av eleverna. Just frågor avslöjar ganska mycket om hur undervisningen har landat hos eleverna.

Den summativa bedömningen, det kan vara ett traditionellt salsprov, en inlämning, en presentation, eller vad som helst, är förutom ett bedömningstillfälle också ett möjlighet för formativ fundering. Utifrån elevernas resultat behöver jag lägga upp en plan för hur vi ska gå vidare. Ibland märker jag att eleverna behöver mer träning, ibland är jag nöjd och då går vi vidare med nästa steg.

För att återgå till det här med den hyperplanerade terminsplaneringen igen. Om läraren planerar på sådant vis finns det väl inga möjligheter för formativa förändringar? Det innebär väl egentligen att läraren har förutbestämt rutten på orienteringskartan och inte viker av från den oavsett vad som händer under loppet: ån ska passeras även om den svämmat över, mossen ska springas runt även om den torkat upp så det går att gena. Inte kan det väl bli ett optimalt resultat på det loppet? Om tiden för lärandet redan är bestämt utgår den läraren ifrån att alla elever lär sig samma sak på samma tid. Det finns väl också en överhängande risk att läraren inte har tillräcklig koll på elevernas lärprocess och när tiden är kommen för summativ avstämning så är det aningen sent att åtgärda det som eleven kanske har missat. Om läraren dessutom resonerar som så att eleverna är ovilliga, lata eller kanske till och med dumma när de inte lyckas på provet istället för att se resultatet som ett kvitto på den egna undervisningen, är det nog svårt att att nå goda resultat. Visst finns det många olika orsaker till att elever inte presterar vid bedömningstillfällen, men om man väljer att inte analysera sin egen roll (alltså kvaliteten på undervisningen) i det hela så tycker jag att man är helt fel ute.

Själv visar jag bara väldigt enkla planeringar för mina elever. Egentligen handlar det bara om vissa områden som kommer tillbaka under åren på olika vis. På så vis målar jag inte in mig i ett hörn om något tar längre eller kortare tid än planerat och det finns möjligheter för eleverna att komma med idéer och önskemål. Den längsta period som jag kan detaljplanera för är nog två veckor och då måste jag ändå rumstera om ganska ofta. Det betyder inte att jag inte har en tanke på termins-/läsårs-/treårsplaneringen, bara att den är flexibel och utformas formativt. Hur gör du?

/Hanna

Textbesök som responsmetod

Mina 7:or är just nu inne i en skrivperiod; de jobbar med att skriva sagor i engelskan. Eleverna skriver i var sitt Google Docs-dokument som jag har distribuerat via Doctopus och GClassFolders (du kan läsa mer om det i ett annat inlägg HÄR). Detta innebär att jag har en snygg sammanställning med länkar till allas texter i ett kalkylark och behöver inte leta efter varje elevs dokument.

En annan stor fördel med Google Drive, som jag tror att många lärare redan har upptäckt, är att jag och eleven delar dokument vilket gör att jag när som helst under lektionen kan besöka deras texter. Jag kallar detta för att göra textbesök. När lektionen kommit igång och alla har kommit in i sitt skrivande ställer jag mig vid min dator och besöker elevernas texter. Jag kommenterar, ställer frågor och markerar sånt som eleven behöver uppmärksamma på något vis. Ibland har vi en konversation kring texten och skrivandet.

I Google Drive kan jag också se om någon elev har fastnat (eller sysselsätter sig med nåt annat frestande på datorn) eftersom tid sedan senaste revidering alltid visas (detta syns också i sammanställningen i kalkylarket). Då kan jag kommentera eller fråga hur det går.

Fördelarna med detta är att det lägrar sig ett stort ”skrivarlugn” i klassrummet. Jag hinner titta på allas texter utan att störa genom att gå omkring eller prata. Dessutom upplever jag att elever som sällan frågar om hjälp har lättare att skriva en fråga i dokumentet. De elever som behöver mycket hjälp kan få det ”i smyg” utan att någon annan behöver veta (det finns ju elever som är känsliga för sådant).

Naturligtvis alternerar jag textbesöken med traditionell rundvandring och jag hjälper så klart eleverna på det vanliga viset också. Inget slår väl egentligen öga-mot-öga-samtalet? Men jag gillar att använda mig att flera olika metoder.

Jag behöver väl knappt nämna den formativa vinningen med att titta in i själva skrivprocessen? Jag har koll på att alla är på väg mot rätt håll och kan vid behov stanna upp arbetet för att klara ut svårigheter och problem som jag ser att eleverna stöter på. Deras slutprodukter är aldrig någon överraskning. Det formativa arbetssättet är ingalunda nytt för mig men med digitala verktyg och textbesök blir det så mycket lättare.

/Hanna

Digitala utvärderingar = formativa verktyg.

Vad kan egentligen en dator per elev bidra med i klassrummet? Ja, förutom det mest uppenbara att skriva på och att söka information med så finns det ju oändliga möjligheter. En av dessa är att utvärdera. Själv brukar jag låta eleverna utvärdera lektionsupplägg och ”kurser” med hjälp av Google formulär. Det är lätt att göra olika slags frågor (flerval, fri text, osv) och svaren får man fint sorterade i ett ”excelark” eller som snygg statistik, så här:

 

(Frågan ovan var vilken/vilka som varit de största utmaningarna i vårt arbete om retorik som mynnade ut i ett rollspel i form av en politisk debatt. Här kunde eleverna svara flera olika alternativ, därför är totalprocenten större än 100%). Det går snabbt att både skapa utvärderingen och att skicka ut den. Jag brukar låta eleverna utvärdera på lektionen och sen går vi igenom resultatet direkt. Smidigt och effektivt.

Om jag snabbt vill få en fingervisning om vad klassens åsikter om något, eller se om jag har med mig de flesta efter en genomgång eller i slutet av en lektion använder jag Mentimeter. Där kan du skapa en fråga och välja om eleverna ska välja ett svar eller få svara i fri text där de som mest kan använda 140 tecken. Ett exempel på hur detta kan se ut:

 

 

Eller så här om eleverna använder fritext:

 

Utvärderingarna använder jag på flera sätt, dels kan jag se hur effektiv min undervisning har varit (Hänger de med? Har de fattat? Har jag varit tillräckligt tydlig?) dels kan jag planera min kommande undervisning utifrån klassens åsikter, tankar och resultat. Jag använder utvärderingarna formativt helt enkelt. Förutom att det är så mycket smidigare att skapa, genomföra och sammanställa utvärderingarna så tror jag att eleverna tycker att det är rätt OK att utvärdera digitalt, förr suckade de alltid när de fick en pappersenkät att fylla i. Dessutom sparar vi ju en ansenlig del papper!

#AfkVarberg14 – ett värdigt avslut!

Läsåret fick verkligen ett värdigt avslut i och med att jag hängde på Skolsmedjan i deras unconference om lärande organisation. Två dagar i soliga Varberg tillsammans med 150 andra utvecklingsintresserade lärare, specialpedagoger, rektorer, politiker och andra allmänt intresserade av det givna temat fick knyta ihop vårterminen. Innan jag slår igen porten till läsåret 13/14 så tänker jag att det nog är smart att samla ihop tankarna efter många timmars intensivt diskuterande, reflekterande och lyssnande. Om inte annat så för att jag själv ska komma ihåg alla ”braigheter” som sades av föreläsarna. Så, en kort summering av det jag tar med mig från dagarna i Varberg följer nedan (man kan också läsa sig igenom det intensiva Twitterflödet från dagarna via #afkvarberg14):

• “Det är bara det som man gör som blir gjort.” Bara prat bidrar inte till utveckling. (Ylva Källman)
• “Vänj dig vid kaos och oordning.” Detta är naturligt i en lärande, utvecklande organisation. Vad man behöver lära sig att hantera ångesten och frustrationen som kan infinna sig. (Ylva Källman)
• ”Jobbar ni ihop eller bara samtidigt?” (Ylva Källman) Något att fundera på tillsammans med sina kollegor?
• Man behöver lära av varandra och ge varandra feedback. Men för att ge feedback behöver förtroendet mellan kollegor vara bra, så bygg förtroendekapital. Det kan t.ex. göras genom att se bra saker som andra gör, då är det lättare att ge kritik senare. (Ylva Källman)
• Att tänka på utveckling som ”myrkolonioptimering”. En myra ger sig iväg från stacken och hittar något gott och tar med sig fler och fler myrkompisar till gottestället. Till slut blir det till en stig, som i sin tur växer till en stor stig – utveckling har skett. (Christian Jerhov)
• “Att lyckas i skolan är en ung människas viktigaste skyddsfaktor”.  (Per Kornhall) Om vikten av att klara av 9:an och vilka dåliga odds en elev som inte går ur grundskolan har till att leva ett fullgott liv. Nedslående, men oerhört viktigt att kämpa för varenda unge vi har!
• “En bra fortbildning är den som skapar en skillnad för de elever du har.” (Per Kornhall citerar Helene Timperley)
• Vad som är viktigt för att skolutveckling ska kunna ske: 1)Låg nivå av rädsla 2)Se till att ha mycket information 3) Erkänn problemen. (Per Kornhall citerar Ray Rist)
• ”Lärare som inte lär sig genom annat sätt än genom trial and error är en belastning för sina elever.” (Per Kornhall)
• ”The ones who do are the ones that decides.” (Måns Adler)

Måns Adler avslutade sin föreläsning med att säga att människan lär sig i grupp. Och det är ju så det är. Att få möjligheten att sitta ner tillsammans med andra och ”provtänka”, som någon klok person sa i Varberg, ger ju väldigt mycket. Det är svårt att utvecklas ensam utan en kontext, sammanhang. Vi behöver varandra.

HÄR finns den Padlet som fungerade som anslagstavla under (och även efter) AFK.

Nu får sommaren ta fart på riktigt och skoltankarna vila ett tag. Sedan ska jag fundera vidare på hur jag ska förvalta det jag tagit med mig från #afkvarberg14 så att i alla fall något sipprar ut till kollegorna på jobbet och sätter några spår i mina egna praktik. Nästa år hoppas jag att fler från Engelbrektskolan hänger med till Varberg!

Stort tack till smederna i Skolsmedjan för allt arbete som ni lagt ner för att möjliggöra möten, kommunikation och lärande!

Glad sommar!
/Hanna

 

Det Digitala skollyftet – kompetensutveckling de luxe

När jag anmälde mig till det digitala skollyftet i höstas så var jag mest nyfiken. Att jag skulle lära mig så mycket och åstadkomma så mycket som jag ändå gjort under dessa veckor trodde jag aldrig. Det har verkligen handlat om learning by doing och sharing is caring i praktiken. Tills för någon vecka sedan trodde jag inte att jag hade det som krävdes för att ansöka om en badge, men när jag nu läst flera ansökningar som tilldelats badgen så tänker jag: varför inte? Jag kan väl också! Så here it goes:

För det första, jag använder digitala verktyg för kommunikation, lärande och skapande. Jag kommunicerar dagligen med kollegor via Twitter (@HannaFjeld, #Etskolan, använder även #digiskol och #skollyftet) och på Facebook. Emellanåt deltar jag i #skolchatt, något som är mycket berikande och intressant. #Skolchatt var något jag upptäckte under hösten och som jag kommer fortsätta att delta i. På Facebook har jag varit med och skapat gruppen Digitala verktyg i svenskundervisning tillsammans med Weronika Höglund och Linda Thor, något som skedde efter en diskussion på Twitter.

Linda hjälpte mig dessutom på traven när jag nosade upp Doctopus och Goobric på Facebook via Sven Järgenstedt. Tack vare Svens och Johan Anderssons generösa hjälp, tips och råd, på Facebook, Twitter och via Youtube-filmer kunde jag komma igång och förstå hur dessa fantastiska script fungerar. I kombination med gClassfolder har jag nu byggt upp en struktur på Google Drive som jag (och mina elever) kommer ha mycket hjälp utav framöver. Under hösten kämpade jag på med egna, stökiga och ineffektiva strukturer och nu är jag verkligen själaglad över att ha upptäckt ett nytt sätt att administrera och organisera alla digitala papper! Eftersom jag brinner för BFL, bedömning för lärande, ser jag även stora möjligheter i att använda dessa verktyg för feedback, feed forward och mycket annat som jag inte ens hunnit tänka klart kring.

I och med denna upptäckt gick jag med i FB-gruppen Scriptarna och Camilla Askebäck Diaz site Scriptarna. Nu har jag fått blodad tand! Jag har i min tur spridit dessa script vidare via FB, Twitter och till mina kollegor IRL.

I början av Digitala skollyftet skapade jag en blogg. Från början var det mest för att få kunna ta del av blogghubben men ganska snabbt blev jag sugen på att använda den ”på riktigt”. Varför ska man annars ha en blogg om ingen ska läsa? Eftersom jag fick tjänst som förstelärare i somras så tänkte jag också att en blogg skulle vara ett sätt att visa vad jag gör på ett otvunget sätt. Vill du läsa så gör du det, vill du inte så slipper du. Bloggens läsarkrets växer och nu är det flera kollegor och elever (!) som uppmärksammat den och det jag skrivit. Det känns kul!

Förutom min egen blogg har jag också startat upp klassbloggar för två av mina klasser. Detta var ett av mina mål i mitten av hösten och känns skönt att de nu är sjösatta. Genom att använda min egna blogg fick jag självförtroende att äntligen trycka på startknappen. Jag har trixat och fixat och lärt mig genom learning by doing.  Ett av klassbloggens syften är att ge eleverna en ökad digital medvetenhet och kompetens, jag delar alltså vidare till mina ungdomar.

För det andra, jag både lär av andra och lär ut till andra i det utvidgade kollegiet. Ja, en del av detta har jag redan nämnt ovan. Digitala skollyftet har verkligen lyft mig under de senaste månaderna. Tack vare MOOC:en har jag fått kontakt med många nya spännande, engagerade och utmanande kollegor. Ingen nämnd, ingen glömd.

Jag har via bloggen bidragit med inlägg till Digitala Skollyftets blogghubb. Genom att följa flödet där har jag fått syn på flera intressanta bloggar som jag har börjat läsa och kommentera. I höstas läste jag nästan inga pedagogiska bloggar alls, så detta är helt ny värld för mig. En av Borås stads IKT-pedagoger, Johnny Andrén, skapade under hösten en bloggportal för bloggande lärare i Borås Stad där jag medverkar. Känns extra kul att sprida idéer på hemmaplan.

Ett av mina senaste blogginlägg som handlade om att skriva ett utvecklat svar fick väldig uppmärksamhet. Många läste, många tyckte att upplägget jag skrev om verkade riktigt bra. Jättekul! Men när en annan kollega i det utvidgade kollegiet (som jag aldrig träffat IRL) faktiskt testade och upplevde det samma som jag, att eleverna lärde sig massor, då blev jag nästan rörd. Sharing is caring!

Tills sist, jag använder färdigheterna på ett sätt som gynnar utvecklingen av min roll i skolan. Jag har precis börjat använda scripten som jag nämnt ovan, gClassfolders, Doctopus och Goobric med mina elever. Den stora vinningen här för oss alla är smidigheten och effektiviteten. Administrationen blir mindre (i alla fall efter vart när allt är på plats och jag till fullo lärt mig att utnyttja scripten) vilket innebär att både min och elevernas dyrbara tid kan läggas på annat som är viktigare. Dessutom hjälper dessa Google Drive-verktyg mig i mitt BFL-arbete med bland annat formativa kommentarer i matriser, något som jag tidigare kämpade på med i pappersform. Jag har delat vidare detta till många via nätet och även till IKT-pedagog i Borås Stad samt mina kollegor på min arbetsplats.

Klassbloggarna, som jag skrivit om ovan, är en ytterst konkret uppgift för eleverna att arbeta med. Dessa hade kanske inte kommit till (i alla fall inte just nu) om det inte varit för #digiskol.

Mitt ”anpassade uppdrag” (tänker inte lägga ut texten här) som förstelärare i Borås Stad innebär bland annat att jag ska omvärldsbevaka. Digitala skollyftet har verkligen hjälpt mig med detta. Hemsidan har blivit en samlingsplats för intressanta diskussioner och nya idéer som har varit lätt att följa . Idéer som jag tar med mig i diskussionerna på skolan och i våra ämnes- och BFL-diskussioner. I IKT-ansvarsgruppen på skolan som  jag deltar i (håller på att starta upp) kommer det troligen finnas en finfin arena för att dela alla nya spännande tankar som börjat spira i det sista.

Tack för detta alla ni där ute! Vi gör varandra bra, som Pia Sundhage brukar säga.

/Hanna

Att skriva ett bra svar.

Jag har precis kört igenom en typ av lektionspass som jag verkligen gillar. Inte för att det är det mest lustfyllda vi gör kanske, utan för att jag alltid går från de lektionerna med känslan att eleverna verkligen har lärt sig något. Vilket ju alltid känns tillfredsställande.

Jag brukar vika någon eller några lektioner under varje läspass till att prata om kvalitet i elevsvar. Vi kan också kalla det: hur du skriver ett bra svar, eller: att tänka på när du resonerar kring en text. I detta fallet har klassen läst Häxfeber, en skönlitterär bok om häxprocesser i det medeltida Danmark. Vi har läst merparten högt tillsammans för att kunna stanna upp och prata om det som kan vara svårt i texten. Det finns till exempel en del svåra ord och en av huvudpersonerna för rätt så abstrakta resonemang om rädsla, hat och makt vilka är centrala för hela boken och dessa behöver man prata om under vägen. Till detta har eleverna svarat på frågor i en digital loggbok.

Den här gången gjorde vi så här:
1. Jag delade ut (via Doctopus, mitt nya älsklingsscript) ett dokument med en av frågorna som eleverna redan svarat på. Jag hade också valt ut fem elevsvar av olika kvalitet (tog dessa från parallellklassen samt modifierade dem en aning).

2. I grupper fick eleverna rangordna svaren från bäst till minst bra och motivera varför de rangordnade på detta viset. Alltså behövde de analysera kvaliteten i svaren.

3. Sen skulle de tillsammans i gruppen komma fram till sitt gemensamma bästa svar på frågan, dvs. om de skulle svara på frågan igen – vad skulle de skriva då?

4. I den efterföljande gemensamma diskussionen i klassen fick eleverna argumentera för sina val och tillsammans analyserade vi elevsvar för elevsvar. Till exempel så tyckte några elever att ett visst svar var väldigt svårt att hänga med i, då försökte vi tillsammans se vad det var som gjorde att de upplevde det så. Vi konstaterade en massa saker, till exempel att man måste svara på frågan och inget annat, att man ska tänka på vilka ord man använder så att svaret blir tydligt och att det är bra om man använder exempel från texten för att motivera sitt svar.

5. När vi gått igenom detta fick eleverna gå tillbaka till sin loggbok och titta på hur de svarat på frågan en vecka tidigare. Och det är här den stora upptäckten sker: deras ursprungliga svar var helt enkel sådär bra. För de har ju nu lärt sig hur ett bra svar kan se ut.

6. För att inte lämna dem med ett självförtroende långt ner i skorna så får de naturligtvis fixa till sitt svar så att det blir så bra som möjligt.

7. Avslutningsvis hade vi en diskussion om vad vi lärt oss av detta. Tillsammans författade vi en kom-ihåg-lista som de kan kika på när de nu fortsätter att arbeta med Häxfeber framöver. Vad vi kom fram till var följande:

1. Läs igenom frågan noggrant så att du verkligen svarar på rätt sak.

2. Ta det lugnt så att du hinner tänka till. Det är ingen tävling! Titta tillbaka i texten och försök läsa mellan raderna.

3. Ge exempel (bevis) som styrker din åsikt. Motivera. Använd citat och exempel från texten du läst.

4. Var tydlig. Använd inte “flummiga” ord som “folk”, “man”, “de”, utan förklara vilka du menar. Den som läser måste kunna förstå.

5. Försök att vända och vrida på dina tankar och se på texten ur olika perspektiv. Finns det andra sätt att se på saken?

6. Det är bra att använda egna reflektioner, men tänk på att de ska handla om ämnet. Ibland behöver du inte reflektera utan svara kortfattat på frågan. Så åter igen, läs igenom frågan noggrant.

7. När du skrivit klart bör du läsa igenom ditt svar och dubbelkolla så att du har fått med allt och att svaret hänger ihop.

De är kloka mina 7:or! Jag har satt upp checklistan i salen. Jag också gett listan till mina kollegor som undervisar samma klasser i SO, matte och NO så att de kan hänvisa till den i sina ämnen. Ibland har ju kunskapen en tendens att vara ”platsberoende”, men min erfarenhet är att ett litet, enkelt papper som de känner igen ibland kan locka fram den kunskapen – även om man befinner sig i en annan lektionssal, med en annan lärare, läsandes ett annat ämne.

Nu ska jag lägga någon lektion till på att läsa och svara på frågor innan vi avslutar den delen av läsandet, sen går vi vidare mot en skrivuppgift. Och det är en helt annan historia…

/Hanna

Ordning på Driven.

Det kunde man väl aldrig tro, att jag skulle hålla på med script, insticksfiler och allt vad det heter. Nästan som att programmera ju 😉 Det är ju så fint det här med #digiskol, det digitala skollyftet, att man kan få hjälp med i princip allt man undrar när det gäller våra digitala arenor.

Under hösten fick ju vår 7:or sina egna datorer. Fantastiskt! Massor av nya möjligheter, men också mycket nytt att vänja sig vid. Jag hade redan tidigare arbetat en del med Google Drive men det blev mer på riktigt nu när fyra av mina fem klasser fick sina digitala verktyg i forma av Macs. Jag knepade och knåpade och försökte skapa strukturer och det gick väl OK, men det var ganska bökigt och tidskrävande. Många klick fram och tillbaka krävde det också. Smidigheten fanns bara delvis.

Men så! Plötsligt hör jag talas om Doctopus i en Facebookgrupp för förstelärare som jag är med i och vips så får jag svaret på alla mina frågor. Inte bara genom scriptet Doctopus utan också genom gClassFolders och Goobric. Dessa tre administrationsverktyg för Google Drive verkar lösa mina problem. Nu kan jag få ordning på mina grupper, listor, mappar, inlämningar, matriser, feedback, you name it! Jag behöver inte sitta och klicka på elevernas dokument och dela ett och ett utan programmen fixar det åt mig. Finfina grejer! Blev också tipsad att gå med i Facebookgruppen Scriptarna, vilket jag gjorde. Ett kanonforum för fortsatta diskussioner. Allt detta rekommenderas varmt!

Om du tror att detta kan vara något för dig tycker jag att du ska gå med i Scriptarna på Facebook. Titta in på Johan Anderssons blogg som du hittar HÄR, eller titta på följande klipp med svensk instruktion gjorda av Sven Järgenstedt:

Vad jag tycker är så bra är att om jag stöter på patrull när jag försöker lära mig detta nya sätt att sköta min Drive så är det bara att slänga en fråga till någon av herrarna som jag nämnt ovan via Twitter eller Facebook, eller fråga vem som helst i FB-gruppen eller på Twitter för den delen, så får jag hjälp nästan på momangen. Det är verkligen toppen! Snacka om att det utvidgade kollegiet ställer upp och fortbildar tillsammans.

Nu ser jag fram emot att prova på med mina klasser. Sen hoppas jag att mina kollegor vill testa också!

/Hanna

Nytt år – nya tag.

Nu när almanackan trillat över i januari börjar jag tänka lite smått på vårterminen. Det är nyttigt och nödvändigt med avkoppling och semester men det är ju nästan lika skönt att komma igång med tankeverksamheten igen. Men en ny termin följer också nya möjligheter och utmaningar. Själv avslutade jag höstterminen med att förbereda inför mina egna nya mål för 2014.

Jag vill bli bättre på att visa på vilka förmågor som vi arbetar med i skolan. Jag pratar redan om det en hel del men jag känner att jag vill strama åt det. Trillar polletten ner gällande detta hos oss alla, elever som lärare (och föräldrar), är så mycket vunnet. Det är ju förmågorna som genomsyrar hela läroplanen – planeringen, klassrumsarbetet.

Dessutom vill jag skapa en tydligare inramning för varje lektion eftersom jag ser att eleverna behöver det. Vi lärare har ju strukturen klar för oss inför varje lektion och vet oftast precis var vi avslutade lektionen innan, men för eleverna som hastar från den ena lektionen till den andra, från biologi, till slöjd, till svenska, blir det inte lika tydligt. Att påbörja lektionen lugnt och fint med att konstatera vart vi befinner oss och vad som gäller för just den här lektionen tror jag hjälper eleverna mycket på flera sätt. Bara det där med att skriva upp tiden för lektionens början och slut har bidragit till en mindre stressad miljö tycker jag.

Så, redan tidigare i höst gjorde jag en förmågedörr i mitt klassrum. I Facebook-gruppen The Big Five hade Elin Dahné-Branting delat med sig av sin förmågevägg och då var det ju extra smidigt att ladda ner, printa ut, laminera och sätta upp. Fint när någon annan delar med sig! (Och nu funderar jag på om jag skulle kunna dela med mig av den pdf-filen här men vet inte riktigt hur. Återkommer.) Så här ser i alla fall dörren ut:

Jag försöker knyta an till den den ofta under lektionerna och på så sätt visa eleverna hur allt hänger ihop. Men nu har jag också skapat magnetskyltar till tavlan som jag ska använda mig av framöver:

Jag har tillverkat dem av gamla pennaskar, självhäftande tejp och magnettejp. Kände mig oerhört pysslig. Tanken är att starta upp lektionerna med hjälp av rubrikerna på skyltarna för att få en tydlig inledning och struktur på lektionen. Men man kan ju också avsluta timmen genom att diskutera lektionens innehåll och syfte tillsammans med klassen och då skriva upp på tavlan. Förhoppningsvis kommer skyltarna att hjälpa mig att bli ännu tydligare under lektionerna men kanske även när jag planerar upp undervisningen. När man väl har börjat med något nytt och visat eleverna så är de ofta väldigt på och de brukar påminna mig när jag själv glömmer bort t.ex. namnstickorna. Mycket bra även om det blir lite jobbigt ibland.

Vid första anblicken kanske inte detta verkar vara ett stort projekt men jag vet av erfarenhet att om man ska göra något ordentligt och om det ska bli en naturlig del i undervisningen så kan man inte ta för stora steg. Detta är fullt tillräckligt för mig just nu. Dessutom håller jag fortfarande på att implementera namnstickorna och utveckla användandet av dem. Det tar tankekraft och tid!

Andra tankar som upptar min jobbhjärna just nu är Doctopus, klassbloggen, Edcamp Borås, #digiskol och naturligtvis hela vårens planering. Mycket att pyssla med andra ord.

/Hanna

Formativ långskrivning.

Sedan flera år tillbaka har vi på skolan som tradition att genomföra en långskrivning i svenska för år 9 under den sista veckan på höstterminen. Tanken är bland annat att de ska få känna på hur det är att sitta i siså tre timmar med en skrivuppgift på samma sätt som man gör under nationella provet. Vi använder ett gammalt np och genomför skrivandet på ett rätt så formellt sätt. Allt för att det ska likna det riktiga provtillfället.

Men uppgiften har fler syften än att eleverna ska få känna på ett np. Vi som lärare kan ju dessutom använda deras provresultat på många olika formativa sätt. Till exempel brukar eleverna få titta på elevlösningar och bedöma dem. Vi jämför med Skolverkets bedömning och sedan får eleverna jämföra sina egna texter med elevexemplen. Ibland har klasserna dessutom fått bearbeta sina texter efter detta. På så vis får vi lärare ett riktigt bra summativt nedslag mitt under sista året på högstadiet, men vi får också ett grymt diskussionsunderlag som kan hjälpa eleverna att utveckla sitt skrivande.

Dessutom är långskrivningen ett gyllene tillfälle att repetera olika genrer. Debattartikel och krönika pratade vi om i min klass i förra veckan till exempel. Vi brukar också diskutera vilka strategier man kan använda sig av när man skriver en text på det här viset.

Jag gillar verkligen uppgifter som jag kan använda på flera olika sätt och som kan bidra till ytterligare lärande!

/H

Hålla ordning på bedömningen.

Så här i bedömningstider är det ju hög tid man fundera på huruvida man har ordning på bedömningen kring varje elev. Det är ju nu ett summativt stopp ska ske. Vi stannar upp och gör ett avtryck: här befinner vi oss just nu.

Hur gör DU för att hålla ordning på varje elevs kunskapsutveckling? Hur håller du reda på bedömningarna och uppgifterna?

Flera lärare på min arbetsplats använder sig av kunskapskravsmatriser för detta ändamål. Skolverket har ju redan ställt upp kunskapskraven i matrisform, visst. Men jag tycker att de ändå är oöverskådliga. Några kollegor till mig skapade layouten till våra matriser när Lgr 11 kom och jag tycker att svenskmatrisen är fantastisk användbar. Texten är tagen rakt av från Lgr 11. Du kan kolla in den här. (Och nu hoppas jag att alla kantlinjer kom med.) Du får gärna använda/låna den om du vill.

Jag har en matris/elev och de ligger digitalt på en bärbar hårddisk. Jag för in allt som eleven visar under terminen. För varje ”uppgift” använder jag en ny färg. Så på t.ex. skriva kan jag färga in texter i olika genrer med olika färger. Blått för novell, gult för krönika och så vidare. Det blir en väldigt noggrann förteckning över vad varje elev uppnår. I slutet av terminen när betygen ska sättas analyserar jag resultatet och tittar på helheten. Det är ju mycket som ska vägas in då, har eleven uppvisat fler kvaliteter under lektionstid, etc.

Eleverna får titta på min förteckning när de vill och de får en sammanställning av aktuellt resultat vid utvecklingssamtalet. (Så småningom kommer de ha tillgång till förteckningen när de vill på sina egna datorer, men jag är lite osäker på hur än.) Förutom det så får eleven vid varje avslutat ämnesområde en matris där de kan se vilka kunskapskvaliteter du har visat under ”kursens” gång.

Summa summarum, kunskapskravsmatrisen hjälper mig något oerhört med att hålla ordning på varje elevs bedömning och att sätta betyg tar inte alls så värst lång tid heller. Och kanske det bästa av allt, betygsdiskussionerna har nästan helt uteblivit tack vare att eleverna hela tiden vet hur de ligger till.

Hur gör du? Berätta gärna hur du håller koll. Är nyfiken!

/Hanna